I en jympaledares huvud

Igår var det begravning för Kerstin.
Att säga att jag var nervös är nog en underdrift. Ja, jag var skitnervös men kände ändå ett lugn inombords. Det kändes som om Kerstin var med mig...
När sedan kantorn säger att hon är nervös inför att spela Koppången så släppte faktiskt en stor del av min nervositet. Kan hon som har det som yrke vara nervös så är det ju inte så konstigt att jag som inte sjunger för publik så ofta är det! Kändes lättare att veta att vi var två som var nervösa.

Mest nervös var jag inför just Koppången och den skulle jag sjunga precis efter avskedstagandet! Tur så var det mycket folk i kyrkan så jag hann samla ihop mig efter att jag tagit avsked och torka tårarna. Det var nog den bästa Koppången jag nånsin presterat!

Den andra sången sjöng precis i början och det var Ljuset av Björn Afzelius. Har ni aldrig hört den så lyssna på den. Texten griper verkligen tag i en och berör.

Jag fick många lovord efteråt. Damen från begravningsbyrån sa att det var helt fantastiskt vackert och det bästa hon nånsin hört! Prästen undrade om jag var kyrkomusiker och trodde inte på mig när jag sa att jag "bara" är korist. Han hoppades att man plockade fram mig som solist också! Kyrkvaktmästaren gav mig två tummar upp och kantorn tyckte det var riktigt bra!
Flera begravningsgäster kommenterade min sång efteråt och alla verkade imponerade! Blev även utsatt för ett värvningsförsök till Eslövs kyrkokör!!

Så här dagen efter känner jag mig stolt och nöjd över hur det gick igår!
Men det känns nästan overkligt samtidigt! Så svårt att förstå att jag aldrig mer kommer att få träffa Kerstin!