I en jympaledares huvud

Även om den fanns där så var det med en känsla av allvar och stillsamhet som jag vaknade med. Jag skulle sjunga på en begravning! Packade ihop mina saker och gick ut till bilen. Shit, höll på att glömma mina kläder som jag skulle byta om till!! In igen och iväg till jobbet. Total tystnad i bilen, inte ens radion ville jag ha på. Jag lyssnar för det mesta på musik när jag kör men ibland vill jag ha det helt tyst. Det är när tankarna snurrar på för då klarar jag inte av att ha en massa ljudintryck också. 

Rivstart på jobbet för att hinna med en del innan det var dags senare på förmiddagen. 

Strax efter kl 10 var jag i kyrkan för att sjunga igenom sångerna. Så bra det kändes! Jag kände mig lugn, fjärilarna i magen fladdrade lätt men störde inte mig alls. Kände på mig att detta skulle bli bra!! Kl 11 började begravningen. Kändes skönt att stå uppe vid orgeln den första sången. Min andra solosång var direkt efter avskedstagandet och jag skulle stå framme i kyrkan. Jag har alltid haft svårt att själv inte börja gråta när jag ser andra som gråter. Men på nåt sätt så kände jag att detta klarar jag, redan när jag gick ner från orgelläktaren. Att se min arbetskamrat i tårar var det allra värsta men ett djupt andetag och ögonkontakt med kyrkomusikern som satt redo vid pianot så började jag sjunga. Jag kände att jag sjöng med hela mitt hjärta. Glömde nog bort all teknik ett tag också. Men det jag kände var att jag på nåt sätt, med sångtexten, förmedlade vad hon ville säga till de efterlevande "I'm your angel". Jag fick en väldigt stark känsla att jag hade henne med mig i sången och i texten. 

Efter begravningen körde jag tillbaks till jobb och där släppte alla spänningarna och jag bara sjönk ihop som ett korthus. Hur jag ens orkade ta mig igenom eftermiddagens hembesök är en gåta men jag gjorde det iaf.